Min hjärna och jag var ganska goda vänner. Ibland reflekterade jag över att den faktiskt fungerade ganska bra, jag var nöjd. Men så kom den där dagen då hjärnan slutade att fungera. Den dagen då jag inte längre fick så mycket input ifrån min hjärna. Då jag knappt vågade gå och handla av rädsla för att träffa någon jag skulle känna igen men inte kunna placera och värst av allt inte kunde föra en konversation med. Jag var ensamstående med två barn som bodde hos mig i princip alltid och jag tror att det hjälpte mig att fortsätta kämpa, utan dem hade jag förmodligen inte tagit mig ur sängen över huvud taget. Jag var trött och orkeslös många dagar, min hjärna var det samma.
I samband med detta insåg jag att hjärnan är oerhört viktig för att kroppen ska fungera över huvudtaget. Den insikten fick jag tack vare att jag spelade golf. Det var klubbmästerskap och det gick dåligt men eftersom jag är den jag är så bet jag ihop och kämpade vidare. Så på artonde hålet, 36:e för dagen, hamnade jag i ett besvärligt läge efter utslaget. Jag var tvungen att fatta beslut om hur jag skulle ta mig därifrån och det var helt hopplöst. Efter många förlorade slag, låg jag till slut på fairway. Tittade på bollen, tittade på vagnen. Låg på ett helt vanligt ställe och egentligen fanns inga alternativ till klubbval, men jag kunde inte välja. Jag tog en i högen och när jag gjorde svingrörelsen, kände jag att jag inte gjorde som jag brukade. Så som jag hade gjort tusentals gånger förut (för det hade jag med 13 i hcp). Efter runt åtta timmar på golfbanan, hade hjärnan inte mer ork. Det blev kortslutning, precis som om ledningen mellan hjärnan och kroppen hade klippts av. Jag kom aldrig till spel dagen efter, fick inte fullfölja årets viktigaste tävling och jag har efter det nästan inte spelat någon golf alls.
Jag har gjort om mitt liv på många sätt sedan jag blev sjuk. Sjukdomen hindrade mig från att leva det liv jag trodde jag skulle och i det tempot jag tyckte om. Eller tyckte jag om det? Kanske är det bara en skönskrivning, en efterhandskonstruktion, en illusion. Det jag idag kan vara irriterad över är att jag inte hinner lika många saker på samma tid som förut. Att jag inte längre är lika effektiv. Men det är som det är. Jag missbrukade min kropp och det går inte att göra ogjort.
