Ibland berättar jag om hur jag bytte livsväg när jag gick in i väggen. Den där måndagen i maj 2011 då en inre röst sa att jag skulle avboka alla uppdrag den kommande veckan. Jag kommer ihåg att jag ett par veckor tidigare hade tänkt "Det kommer att gå åt helvete". Jag hade alldeles för många möten och aktiviteter inbokade för att jag dessutom skulle ha tid med mitt viktiga, löpande arbete. Det tog flera månader innan jag förstod hur sjuk jag var. Efter den där måndagen i maj, kom jag aldrig tillbaka till mitt arbete mer än att försöka vistas i lokalerna.
Den där måndagen i maj då jag hörde en inre röst är i princip allt jag minns från den tiden och åren innan. Det mesta är raderat ur mitt minne och kanske är det så det ska vara? I min bokhylla har jag en skrivbok, jag hade den som dagbok den första tiden av min sjukskrivning. I den ligger några lösa papper med handskriven text som handlar om hur arbetslivet var ungefär ett och ett halvt år innan jag kraschade, tror att jag skrev dem i maj 2011.
För en tid sedan, fick jag ett infall och gick för att läsa det jag hade skrivit. Vilken mardröm! Jag kastades tillbaka i tiden och hamnade i oro och ångest igen. Min kamp för överlevnad, hur jag inte förstod vad som hände, hur min närmaste omgivning inte förstod vad jag gick igenom. Inte en enda gång har jag skrivit att någon kom för att hjälpa mig med något jag inte bett om, inte en enda gång har jag skrivit att någon tog hand om något åt mig så att jag skulle kunna vila. Jag kämpade i motvind - eller så hjälpte det mig att komma vidare. Kanske stärkte det mig, vad vet jag och det där är historia nu. Men hur det än är så är det plågsamt att läsa. Jag är ingen dramaqueen som slår på stora trumman. Jag tiger mest och tar mig igenom det jag ska ska och kanske får jag skylla mig själv som gör så.
När jag läste i min dagbok, förstod jag att döden hade kunnat vara en utgång för mig 2011. Jag beskrev hur jag knappt kunde stå på benen när jag klev ur bilen efter att ha kört, min kropp var sönderstressad och min hjärna fungerade inte som den skulle, en olycka hade lätt kunnat inträffa. Speciellt som att jag i princip alltid både körde för fort och hade något viktigt kundsamtal att ta hand om. Vid något tillfälle skakade kroppen av oro och ångest och det gjorde ont att leva. Jag har inte läst allt, kanske ska jag låta det vara så. Det gör ont att bli påmind om hur jag upplevde det jag gick igenom och återuppleva den där känslan av att ingen förstod. Den där känslan av total ensamhet. Detta är något jag inte önskar att någon någonsin ska behöva gå igenom. Snälla, stoppa innan det är för sent!
