Jag är maskiningenjör och har arbetat med stål på olika sätt, mestadels försäljning, i ett och samma företag fram tills i maj 2011 då jag tvingades dra i nödbromsen. Mitt liv snurrade på i en fart som gjorde att jag inte kunde sova på nätterna. Jag kunde känna virvlarna i hjärnan, det kändes som att försöka sova med en propeller på huvudet.
Jag trodde att jag skulle ta en vecka ledigt för att varva ner. När veckan hade gått gick jag till jobbet. Väl där insåg jag hur minnet hade börjat svika mig. Jag och en kollega skulle ha ett möte om ett kundbesök vi hade gjort. Ett besök som hade varit väldigt omfattande och bra. Det visste jag, men inget mer. Mötet ställdes in för jag kunde helt enkelt inte minnas mer än att vi hade varit där. Jag satt på min stol på kontoret och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Där låg en massa papper men jag visste inte vad jag skulle göra med dem. På något sätt lyckades jag ta mig igenom tre dagar innan det kom en "långledighet". På dessa fyra dagar skulle jag nog återfå krafterna.
Men det gjorde jag inte. Jag gick till jobbet och efter två timmar bröt jag ihop. Det var ett sådant fullständigt kaos i mitt inre. Jag fick en tid hos läkaren som sjukskrev mig fram till semestern, dit var det en månad. Jag hade bestämt mig för att bara ha det bra och göra saker jag tyckte om den kommande månaden så jag spelade golf, läste, promenerade och annat som jag inte längre kommer ihåg. Semestern kom. Min sambo, dåvarande särbo, och jag åkte iväg en vecka. All inclusive, bara vara, sola och bada. Härligt. Veckan gick och dagen efter att vi hade kommit hem började jag känna mig konstig. Jag kände mig ju inte alls så pigg och utvilad som jag borde. Det var dags att spela golftävling och där på banan kände jag att något inte stämde men visste inte vad. Veckan efter bröt helvetet ut på riktigt. Det gjorde så ont och leva att jag önskade att någon kunde tömma ut innehållet ur min kropp så jag slapp känna.
För mig är tiden som följde som ett svart hål i mitt liv. Jag minns inte så mycket av det som hände de närmaste månaderna. Det jag vet är att det var bra att jag hade mina barn att ta hand om. De gjorde så att jag tvingades laga mat, även om det gick si så där. Jag tvingades till att gå och handla även om det var läskigt varje gång. Läskigt för risken fanns att jag skulle träffa någon som jag kände och som jag kanske inte skulle komma ihåg namnet på och ännu mindre kunna prata med för något längre konversation kunde jag inte hålla igång.
Min hjärna blev nedsläckt till stor del. Jag tvingades till att bara vara och ha tålamod i vetskapen om att jag en dag skulle bli frisk igen. Dagen då jag friskförklarade mig själv kom och det tog nästan fyra år. Jag friskförklarade mig själv med vetskapen om att jag behöver vara varsam med mig själv. Planera mitt liv så att jag inte utsätter mig för onödig stress för det är något min kropp ogillar väldigt mycket. Jag låter min hjärna och kropp samarbeta men utan att låta mina rädslor för att bli sjuk igen ta överhanden. Det är inte lätt alla dagar men jag är oerhört glad och tacksam för mina framsteg.
Senast ändrad 2015-05-08
