En dag när jag satt vid datorn, hamnade jag på en sida med samma namn som dagens rubrik. Den är gjord av en tjej som har gått igenom en hemsk resa genom sin utmattningsdepression och jag kan känna igen mig i mycket av det hon skriver. Det är en oerhört gripande historia som berättas och den påminner mig om hur viktigt det är att sprida kunskapen om hur viktigt det är att ta hand om sig. Hur viktigt det är att kunna stanna upp och leva istället för att alltid ha något nytt att hasta vidare till.
Ett problem som jag ser, är att det är svårt att se vad man befinner sig i och ta det på allvar innan det är för sent. Jag började gå hos en samtalsterapeut när min innesäljare trillade ihop i duschen en morgon och knappt kunde ta sig därifrån. Jag insåg då att jag var tvungen till att göra något för att samma sak inte skulle drabba mig, jag hade haft känningar av att gå in i väggen några år tidigare. Den där dagen då jag kom till jobbet och inte visste hur jag skulle sätta på datorn. Då jag fick instruera mig själv i varje moment. Den gången klarade jag mig tack vare läkaren som kontaktade min chef så jag blev avslastad på arbetsuppgifter.
När jag hade gått hos samtalsterapeuten i några månader sa hon till mig att jag borde sänka mitt tempo. Att det tempo jag höll inte var hälsosamt. Åtta veckor i maxfart är vad kroppen sägs hålla, sedan måste den vila. Det fick inte min kropp. Jag gjorde viktiga saker och dessutom hade det tillkommit nya saker som faktiskt var roliga att göra och när man har roligt blir man inte sjuk. Jag insåg alltså inte vad jag höll på med och hade någon föreslagit mindfulnessträning för mig så hade jag aldrig i livet hoppat på det.
Precis som tjejen skriver på sin sida Tillbaka till livet så måste vi förmedla budskapet om vad som händer om man inte lyssnar på sin kropp. Har man aldrig haft en kropp som har slutat fungera så kan man aldrig på riktigt förstå hur det är och det är inte meningen heller men vi som har gått den hårda vägen måste hjälpas åt med att upplysa våra medmänniskor.
