Det har gått snart tre år sedan jag gick in i väggen och jag kämpar fortfarande både med min hjärna och min ork. Jag har åkt på ett rejält bakslag och nu är det tufft för jag är trött på att vara sjuk. Jag vill inte behöva tänka på hur mycket belastning min hjärna tåler. Jag vill få tillbaka mitt goda minne. Nu vill jag faktiskt vara den jag var, jag orkar inte vara sjuk längre. Dagar som idag undrar jag om jag någonsin kommer att bli frisk men i bakhuvudet har jag kvar det som är ett av mina driv: Hoppet är det sista som överger människan.
Jag vet att jag kommer att få tillbaka min energi och min livslust, kanske imorgon. Eftersom jag vet hur snabbt det kan vända så brukar jag heller aldrig skriva om mina dåliga dagar. Normalt sett tycker jag att det är lönlöst, varför beklaga sig över något som kommer att gå över. Men idag, idag är jag så förbaskat trött på att ha detta handikapp. För så ser jag på det, ett handikapp. Ett till synes osynligt handikapp för det syns inte på utsidan hur mycket jag kämpar på insidan.
